5 juli 2016

Älska din kropp

Jag tror att det är någonting som vi alla vill göra och försöker göra. Isället för att se den fantastiskt skapade kropp som du har och acceptera den försöker vi att ändra på den så att den istället passar alla andra.
För visst är det så. När min kropp ser ut som alla vill att den ska se ut, (smal, platt mage, helst muskulös), så som samhället vill få din kropp att se ut - Då kommer jag vara nöjd med den och inte skämmas. Men så är det inte, när du är där du tror att du vill vara vill du bara ha mer (eller mindre av den...).

Varje år kommer sommar- och bikini ångesten till mig;
 - Åh nej nu måste jag träna och sluta äta skit så att min kropp blir snygg i den där bikinin!
Jag är så less på att känna och ens behöva tänka på det. Jag vill så gärna inte göra det, men jag kan inte rå för att jag gör det. Hela tiden tänker jag på vad NI ska tycka om min kropp.

Varför? Vad spelar det egentligen för roll? INGEN. Men i det samhälle vi lever i så är det inte "fint" att vara lite tjock eller ens ha mage. (Ordet TJOCK är så himla negativt laddat och jag hoppas att det en dag kommer en ändring på det!) Vilket är helt naturligt. Jag skäms för att jag själv ibland kan tänka; Oj hon kanske inte skulle ha den där tröjan på sig. SKÄMS på mig! 
Det är ju helt sinnes sjuk vad andra påverkar en helt undermedvetet.. 
Jag blir så fascinerad och avundsjuk på de människor som älskar och accepterar sin kropp som den är,
Jag försöker verkligen, men det är inte lätt att på riktigt älska och acceptera sin kropp för hur den är och ser ut. Jag borde vara överlycklig att jag har en fungerande och frisk kropp. Så skärpning nu!

Jag ska öva och öva ända tills jag älskar min kropp som den är. KÄMPA!

20 mars 2016

Historien om en flicka som också kan må dålilgt

Jag hittade en historia som jag skrev under gymnasietiden, det kan ha varit år 2003 som jag skrev detta. Historien var till en person som betydde mycket för mig, en person som försökte komma mig nära, hjälpa mig, men som jag då inte visste hur jag skulle tillåta det.

Här är den ocensurerade historien:

Det finns en flicka som också mår dåligt som alla andra. Hon mår dåligt på grund av en hel drös med grejer. Hon har svårt att formulera allt..det har inte ens nått fram till henne.. men hon vet att det är något som finns inuti henne, långt in, sm vill komma fram. Hon ser lite svagt vad det kan vara, en skymt, men det når inte fram till henne. Det hon vet är att en i hennes närhet är mycket svårt sjuk och snart kommer att dö. Det finns ingen i hela världen som betyder så mycket för henne som denna person.
Hon hade en vän en gång i tiden. Vännen gick på hennes skola. Hon hade ingen som henne. Under sommarlovet så hände det något. Hon var en stygg flicka. Vännen kände sig mycket sviken. Det förstår flickan. Hon gjorde fel. Det har hon förstått, försent.. Men hon et inte hur hon ska göra för att få tillbaka sin vän. Hon har en riktigt vän, dom träffas inte alls ofta, men folk tror att hon har mycket kompisar och har det jätte bra. Hon har massa kompisar, men dom flest är bara ytliga. Dom finns inte längre när man går ur skolan. Dom kallas tyvärr bara för "skolkompisar", även om hon inte vill det.

Denna flicka framstår som en glad person. Hon har lagt bort det som kallas problem, långt bort. Men det kommer fram när något nytt händer och bygger på det gamla. Det finns folk som vill veta varför hon mår dåligt och då försöker flickan gräva fram det, men det är vårt för henne. Hon hade den där så kallade muren framför sig.

Hon har inget förtroende för vuxna människor. Hon skulle vilja säga saker till sina föräldrar, men hon tycker att det är pinsamt och att dom inte ska bry sig! Hon tror inte att någon bryr sig, men på samma gång et hon att det finns folk som gör det.

Hon har en bok hon skriver ner en massa saker i, men där kan hon inte heller formulera saker eller skriva ner det hon känner. För hon vet inte hur hon känner. Hon har ingen tid att sätta sig ner och tänka igenom sitt liv. Vad hon håller på med, vad hon känner Det kommer inte fram när hon vill.

När personen i hennes närhet för vill hon i alla fall att det ska hände när hon fortfarande går i skolan. För där finns det en person som hon känner bryr sig om henne.
Flickan säger att hon mår bra, men tro inte alltid på denna flickas ord. Det finns saker denna flicka vill göra, men hon för det inte. Hon et inte varför, hon får ångest för det.

Nästa gång hon har en läxa att göra säger hon: Nu ska jag plugga! Men när hon har tid för det så gör hon det inte ändå. Hon fattar inte varför. På något sätt får hon inte den r hon behöver. Hon behöver varna ner.

SLUT!

9 mars 2016

Känslor skrämmer mig

I hela mitt liv har jag drömt om kärleken, om att få bli älskad för den jag är.

Många säger till mig att den rätta dyker upp när man minst anar det, men hur ska jag göra för att minst ana det då och varför känner jag så starkt för att hitta någon?
Jag ser inte mig själv som en person som inte kan klara mig själv. Jag trivs väldigt bra ensam, men jag vill inte leva resten av mitt liv ensam. Men mest av allt vill jag inte leva mitt liv i ett känslokallt och känslolöst förhållande.

I min familj har vi aldrig visat känslor eller berättat för varandra vad vi tycker eller känner. De känslor man har haft är något som man ska hålla för sig själv. Jag vill inte leva så, jag kan inte leva så. När jag känner måste jag få berätta för någon och denna någon ska då vara intresserad av att höra vad just jag känner. Jag tror att detta är en av grunderna till att jag i större delen av mitt liv har velat finna kärleken, få känna den där starka känslan av att någon älskar just mig och är intresserad av att lyssna på just det jag har att säga.

Ända sedan jag var liten har jag haft det väldigt lätt för att bli kär i någon och tror då att det är den personen jag vill leva med. Så fort någon visar lite extra ömhet eller bara är extra snäll mot mig kan jag tro att den personen kan vara intresserad av mig och jag blir nästan lite småförälskad. Det kan vara så frustrerande att minsta lilla vink av vänlighet ska uppge en känsla av kärlek hos mig. Jag tror att de starka känslorna kommer väldigt snabbt för att jag så gärna vill, jag vill vara älskad. Vem vill inte de?

Jag är en person som behöver bli älskad, behöver få komplimanger och verkligen få känna att JAG är den person som är just den rätta för honom. Det ska inte spela någon roll om jag ser ut si eller så, inte heller att jag gör ditten eller datten. Jag är inte perfekt, jag har mina brister och personen jag träffar ska tycker om mig för den jag är.

Jag är väldigt försiktig med att visa mina känslor samtidigt som jag kan vara väldigt öppen och vill berätta för alla vem jag är. Men jag är så rädd att den jag berättar det för inte ska tycka om mig på samma sätt längre. Jag vet inte hur man gör för att bara visa lite av sin personlighet eller spela något spel för att få en annan person på fall. Jag orkar inte heller med något spel. För mig är det ganska svart eller vitt. Antingen är du intresserad eller så är du det inte och är du intresserad, ja då visar du det.

Min största rädsla är att jag ska öppna mig för någon, visa vem jag är, berätta vad jag har varit med om och sedan bli hånad eller dömd. Att någon skrattar, stönar eller suckar över vad jag berättar, att det jag säger bara är en skitgrej eller att det inte betyder något.

Jag tror väldigt ofta att om jag berättar vem jag verkligen är, hur jag faktiskt känner och vad jag vill så kommer personen jag berättar det för att vända mig ryggen och gå sin väg och till och med kunna vända det jag har sagt emot mig. Att ta bort skyddet som finns runt känslorna och blotta mig själv är det läskigaste och svåraste som finns!

25 februari 2016

Cancern tog ett till liv

Idag har det gått två veckor, två veckor sedan du somnade in. Det har varit svårt att förstå och tufft att accceptera.

Livet är verkligen orättvist! Du var så ung. Jag saknar dig, vår samtal, alltid djupa och intressanta. Du har lärt mig så mycket och väglett mig många gånger.
Du är en av de mest intressanta personer jag har träffat. Så ödmjuk och så omtänksam.
Att cancern ska få ta så många människor i från oss är hemskt tycker jag. Ofattbart.
Jag minns så väl dagen då beskedet kom att du fått cancer. Det var som att någon hade lagt på ett lock på kontoret. Det var obehagligt. Alla var i chock. Jag har aldrig varit med om det förut (tack för det!), men att få veta att en vän fått cancer och vi visste att chanserna inte var de bästa. Jag trodde aldrig att jag skulle reagera, känna.  Men det gjorde jag.
Här är Hillas blog där hon skriver med fantastiska ord om hur det var att leva med cancern. Jag går in och läser där ibland. Det gör att du blir mer levande, jag kan höra din röst i texten.
Det gick fort i slutet och det känns bra att veta, att du slapp lida så länge!
Jag tänker på dig varje dag kära Hilla! Jag saknar dig och jag läser dina texter. Du skrev alltid så himla bra. Världen har förlorat en helt underbar människa!!

Follow FlisanBerglund