5 juni 2015

Låt det ta sin tid

Jag saknar dig något otroligt. Jag trodde inte att det kunde vara så jobbigt som det är och inte heller att jag kunde längta efter någon så som jag gör just nu. Jag vill bara lyfta telefonen och ringa till dig, fråga hur du mår, hur du har det, men skulle jag göra det skulle det troligen bara bli jobbigare för mig efteråt.

Ofta får jag påminna mig själv om att det blev såhär på grund av att du inte ville något mer, men det gör ont i mig. Fast vem vill vara med någon som inte vill vara med en? Inte jag.
Mina känslor säger dock annat och det är jobbigt att slitas mellan känsla och vett. Varför får man aldrig lära sig hur man ska ta ett break up? Hur lång tid det kan ta? Att man överlever. Det har gått ett halvår och jag tycker att det borde vara bra nu. Även om det är mer sällan nu så kommer känslorna ibland...

Är känslorna fortfarande kvar för att jag håller mig fast vid dig? Även om jag vet att det inte kommer att bli vi igen. Vad ska jag göra för att släppa taget på riktigt? Det är inte enkelt. Måste jag bara bestämma mig för att släppa dig på riktigt så kommer känslorna att försvinna?

Jag blir arg på mig själv ibland eftersom att jag känner såhär för jag vet att det inte skulle funka. En orsak till att jag har svårt att släppa dig helt är nog att du är raka motsatsen till min första. Ni är som dag och natt. Jag har fått erfara hur det är att vara med någon kall, elak, falsk, egoistisk idot och hur det är att vara med en omtänksam, varm, snäll, härlig person. Jag trodde alltid att du skulle bli min livskamrat, men det var nog mer en tid för att lära mig att det finns bra människor.

Det var fantastiska månader och jag lärde mig otroligt mycket om mig själv och hur jag fungerar som vi. Det var nog meningen att jag inte skulle träffa min livskamrat efter mitt trasiga förhållande. Utan mer får en uppenbarelse om att det finns bra människor!

Den senaste tiden för mig har verkligen varit ett öppet sår. Nu gäller det bara att bita ihop de dagar det är tufft och låta tiden läka alla sår!

15 april 2015

Lever vid sidan av mig själv

Det känns som att jag är på paus och att jag lever vid sidan av mig själv. Jag ser mitt andra jag och undrar när det kommer bli som vanligt igen, så som det var för ett år sedan.
Just nu flyter allt på i en väntan på att det ska bli som då eller att jag ska vakna upp och inse att DET HÄR är en dröm. Det är en väldigt konstig och overklig känsla.

Kan det vara så att man ännu inte riktigt har förstått allt som har hänt och därför känns det som att ”snart är jag ”hon” igen”?

Samtidigt vet jag inte om jag vill vara ”hon” igen, jag gillade henne inte riktigt även om jag var lycklig och jag hade det jag ville ha. Jag saknar så mycket med det, samt så har jag lärt mig otroligt mycket av henne. Saker som jag har nytta av och saker som jag bara kan göra bättre. En dag kommer vi att mötas och bli ett igen, jag och hon!

Om någon hade frågat mig för ett år sedan hur jag tror att mitt liv ser ut om ett år, skulle jag aldrig kunna föreställa mig att det skulle vara på det här sättet. Att det skulle tagit den här vändningen.
Det är så otroligt mycket som har hänt under så kort tid och snart är jag på banan igen. Ibland känns det som att den banan är otroligt lång...men snart så!

Slutsnackat!

23 mars 2015

Saknaden kommer och Saknaden går

Jag saknar dig pappa! När allt inte är så lätt saknar jag dig ännu mer. Jag vill att du ska ringa de där jobbiga samtalen varje dag. Du älskade mig!

Jag vill kunna ringa dig och berätta vad jag får i skatteåterbäring så som jag alltid har gjort. Varje år när den kommer tänker jag på den gången jag verkligen trodde att jag skulle få tillbaka pengar men fick likförbannat betala en mindre summa. Jag ringde dig och nästan grät för att jag var så besviken och frågade vad som var fel. Varför jag aldrig fick pengar tillbaka på skatten. Du lyssnade på mig och sa även att du själv aldrig fick pengar tillbaka utan alltid fick betala en slant.

Att inte kunna ringa till dig och berätta om mitt nya jobb eller bara få berätta vad jag har gjort idag känns tungt. Jag har fortfarande ditt telefonnummer inlagt i min mobil och jag testade att ringa till det en gång ihop om att du skulle ha en telefonsvarare med din röst. Jag saknar att höra din röst!

När saker i mitt liv den senaste tiden inte har blivit som jag hade tänkt mig och det föll isär ville jag berätta det för dig eller i alla fall prata med dig för att bara glömma allt annat en stund. Jag vill att du ska fråga mig hur jag mår, vad jag har gjort för något. Jag vill att du ska komma tillbaka så att jag kan få krama dig!
Jag älskar dig verkligen även om man inte kunde tro det den senaste tiden, men jag var livrädd. Att se den person som jag såg upp till och älskade så mycket sakta men säkert tyna bort gjorde det så ont. Till en början, många år, höll jag det inom mig tills jag en dag inte längre orkade och då orkade jag inte heller se dig. När jag nu tänker tillbaka på dig är dina sjukaste dagar som ett töcken och de bilder jag ser framför mig och den jag nu tänker tillbaka på är min starka och ganska friska pappa! Den som du alltid var och kommer att vara för mig.

Sedan du lämnade oss har det hänt så himla mycket. Saker som har varit både bra och otroligt jobbiga för mig. Jag hade velat ha dig här även om jag inte pratade med dig om allt, var du ändå en tröst att bara prata med. Förlåt för att jag än inte hälsat på dig, men jag har inte varit redo!

Follow FlisanBerglund