24 mars 2014

Ensam är du stark... eller!?

Som många av mina vänner vet är planering en stor del som styr mitt liv. Jag planerar mina dagar, planerar in i min kalender tills den blir helt fullbokad och jag måste tacka nej till spontana saker som jag verkligen vill göra bara för att jag månader eller veckor innan redan planerat in något just den dagen.

Jag tror att det här beteendet började då jag inte ville vara ensam. Vem vill vara det egentligen? Jag kände mig väldigt ensam så fort jag inte visste att jag skulle umgås med någon, inte skulle göra något, det räckte inte med att bara göra något på förmiddagen. Utan jag var tvungen att ha hela dagen planerad för att jag inte skulle känna mig ensam. Under det senaste året har detta blivit mycket bättre, jag har kunnat sitta hemma en fredag eller lördag utan att göra särskilt mycket, men samtidigt må bra av det. Men skulle det mot all förmodan ske två helger i rad hade jag blivit galen eller så hade det börjat krypa i kroppen på mig.

Så när jag träffade min otroligt fina pojkvän har detta fortsatt av ren vana och rädsla att jag en dag ska känna mig ensam igen, jag har varit tvungen att bevisa för mig själv att jag faktiskt inte är ensam. Att under en tid i mitt liv valt bort mina vänner och istället blivit ensam är jag livrädd för att det ska hända igen. Men jag vet att jag nu inte kommer bli tvungen att välja, det som förut vart två läger är nu ett enat läger.
Jag gillar att ha saker att göra, jag gillar att planera in saker för då vet jag att det blir av, men när jag märker att det inte finns en ända ledig dag att bara ta det lugnt på och kanske ta dagen som den kommer tillsammans med min fina börjar jag undra om det inte är dags att ta det lite lugnt.

Den här helgen hade jag planerat in i min kalender att jag inte skulle göra någonting annat än att umgås med honom. Bara vi två, äta frukost utan stress, inte sätta klockan, bara göra det som vi kände att vi hade lust med där och då. Vi fick en fin helg tillsammans och jag tror att vi båda var väldigt nöjda med en oplanerad dag och att klockan inte ringde vid 10 på morgonen. (Även om jag var uppe innan den tiden, men jag vart inte väckt vilket var det som de viktiga denna morgon.)

Tillsammans med dig kommer jag aldrig att känna mig ensam! <3

19 mars 2014

Från soffpotatis till träningsvilja

Efter att ha varit sjuk i tre veckor har jag nu äntligen börjat träna igen. Det gör ont i hela min kropp, på ställen jag inte haft träningsvärk på på lång tid. Tack Emma för ett dundrande pass i måndags som gav mig den träningsvärk jag har längtat efter så länge.
Körde även ett konditions och styrke pass i går. Det känns otroligt bra och det är så skönt att komma iväg å träna lite. Jag slipper tänka, hjärnan stängs av och jag fokuserar bara på att orka och vad jag ser framför mig.

För lite mer än ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle tycka om att träna, att jag skulle ta mig iväg för att träna nästan varje dag, att jag skulle bli besviken och lite putt för att folk säger åt mig att ta en vilodag även om jag vet att det behövs. I går kollade jag för skojs skull hur min kropp har förändrats sedan jag började träna vid XtremeFit och den har gjort en jävla resa. Båda i utseendet och välmåendet.
Mitt mål när jag började var att gå ner i vikt. Jag gick ner tio kilo. Nu är mitt mål att få lite synliga muskler. Magen och armarna är det som har största fokus, men även konditionen är ett mål att få upp. Under våren ska jag ta mig igenom två stycken femkilometers lopp och mitt mål är att jag ska ta mig runt utan att stanna. För mig har det aldrig hänt, så om jag gör det i år kommer det vara en jävla morot för att fortsätta.

Tack alla ni som har stöttat mig, varit med mig, peppat mig, tränat med mig! Utan er hade jag aldrig kunnat komma hit. Allt går bara man vill, men man måste någonstans känna det själv och inte känna sig tvingad.

Follow FlisanBerglund