1 november 2014

Till minne av

Idag har vi varit i Gustaf Vasa kyrkan på gudstjänst. De höll en minnesgudstjänst där de skulle säga upp namnet på personerna i församlingen som gått bort under året. Då min pappa tillhörde denna kyrka i slutet av sin livstid ville jag gå dit och höra hans namn en sista gång.

Det är en mäktig och otroligt vacker kyrka. Jag har inte tidigare vsrit inne i den, inte vad jag kan minnas i alla fall. 

Det var väldigt rogivande att lyssna till sången och när de pratade. Efter ett tag började de att säga namnen på personerna som gått bort. 
Pappas namn sades ganska sent då det inte är så lång tid som har gått sedan han gick bort. (I morgon är det exakt tre månader sedan.) När de läser Curt Arne Ödeving går en rysning och ett obehag genom hela kroppen. Jag kände hur det typ började i maggropen och spred sig ut till alla spetsar av kroppen. På något sett vart det åter på riktigt! Att pappa inte finns längre kan jag fortfarande inte förstå.. det är så overkligt och borde inte vara så.

Den senaste tiden har "dagen då samtalet kom" spelats upp i mitt huvud. Dagen som jag på ett sätt väldigt länge väntat på eller fasat för kanske man ska säga.

Innan min pappa gick bort hade jag alltid min telefon nära och i kroppen fanns alltid en oro och väntan på de där samtalet. Samtalet som skulle berätta för mig att pappa inte finns hos oss längre. Nu efter att de samtalet har kommit är det så otroligt skönt att bara lägga bort telefonen och strunta i den.

9 augusti 2014

Den värsta dagen i mitt liv

Idag för en vecka sedan kom det där samtalet. Samtalet som jag så länge väntat på och fasat för. Samtalet som skulle berätta för mig att min pappa har somnat in.

Förra torsdagen, torsdagen den 31:a juli satt vi i trädgården uppe i Rättvik och diskuterade om vilken dag vi skulle åka hem. Vi bestämde till sist att vi skulle åka hem på fredagen. Det var väldigt skönt att komma hem den där fredagen. Jag hade blivit dunderförkyld så jag var nöjd med att vara hemma igen.

På lördag morgon väcks jag av att telefonen ringer. Lite irriterande ser jag att jag missar samtalet från min mamma och orkar inte ringa upp. Strax efter ringer hon igen och jag känner att jag måste svara.

Hon frågar mig om jag kommit hem till Stockholm och om jag är hos mig eller om jag är hemma hos Tobbe innan hon säger:
- Kurt somnade in i morse.
Jag börjar skaka i hela kroppen och börjar fundera över vad hon precis sagt. 
Detta skulle ju inte hända nu!
Jag känner att jag måste fråga henne om det verkligen är sant.. det är det.

Jag Mamma och min Bror åker till pappas lägenhet där han har bott sedan han hamnade på sjukhus för lite mer än en månad sedan. Vi skulle få se honom en sista gång och säga hej då!
När dörren in till hans rum öppnas och jag ser en skymt av hans arm kommer tårarna.
Jag går fram till honom sätter mig på knä bredvid och lägger min hand på honom och tårarna fortsätter bara att rinna. 
Jag är glad över att jag inte är ensam men samtidigt är det också tungt att se och känna hur ledsen min bror och mamma är, samtidigt som det är skönt att jag inte är ensam i min sorg.
Jag satt där länge, bredvid honom!!

Att sitta bredvid mannen som i alla mina år varit så verklig, min stora trygghet och idol. En människa som jag har älskar så enormt mycket låg nu framför mig kall, orörlig och inte fysiskt med oss längre.

Hela tiden väntade jag på att han skulle blinka och vrida huvudet mot mig och säga något till mig!

Att veta - När jag går ut från de här rummet kommer jag aldrig mer att se honom - var otroligt tungt!
Jag vände en eller två gånger innan jag kunde lämna de där rummet. Rummet som min pappa fanns i, det sista av honom. 
För en vecka sedan lämnade världens bästa pappa jordelivet. Han var en kämpe i otroligt många år och jag har alltid pratat om honom med stolthet och mycket kärlek! 

8 juli 2014

Det kan förändras över en natt

Ibland är det skrämmande hur snabbt det kan gå, hur snabbt ett tillstånd kan förändras. Från en dag till en annan. Ena dagen kunde du gå några steg med hjälp och andra dagen kan du inte ta dig ur sängen själv.

Det som har varit en av dina största rädslor har nu blivit din vardag. Att du inte längre är den starka och den person som kan ta hand om dig själv är tungt att se.

Jag har nog fått se ett av de tyngsta hitills i mitt liv. Se personen som alltid har varit stark, sjukt seg och klarat allt, ligga nedsövd i några dagar för att sedan vakna upp med otroligt lite ork kvar men ändå fortfarande kämpa.

Jag ser och vet att styrkan finns där. Du ger inte upp och ibland undrar jag hur du orkar kämpa så!? Det är fantastiskt att se och jag är otroligt glad över att du inte ger upp utan fortsätter att kämpa.


När jag klev in i rummet där du låg var det nära att jag vände i dörren. Jag fick en chock och helt plötsligt vart allt verkligt. Men jag klev in i rummet tillsammans med mina bröder, vi satt där, jag med skakiga ben under hela besöket. Vi pratade om dig, vi pratade om dagen.
Jag ville bara krama dig och säga att jag älskar dig.

För första gången kände jag att jag inte var ensam i denna smärta, att jag inte var den ända som var med om det här, den ända som ser dig bli sämre och sämre. Det känns skönt att veta och känna att jag inte är ensam.

22 maj 2014

Rädslor

Jag pratade här om dagen med en vän till mig om rädslor och vi kom in på nog en av de vanligaste...mörker! Både är vi eller i alla fall har varit väldigt rädda för mörkret.

Varför är så många rädda för mörkret?

När jag var liten var jag verkligen superrädd när det var mörkt och allra räddast var jag när det var mörkt hemma (inomhus). Jag vet inte riktigt vad det grunnar sig i, men så var det och den här rädslan har följt mig väldigt länge. Nu idag är den 100 gånger bättre än vad den var för några år sedan, jag kan till exemplet gå runt i min egna lägenhet när det är natt eller mörkt ute utan att tända i hela lägenheten. Det är för mig trygghet!

Jag kommer i håg när vi bodde i en lägenhet där köket var avlångt och man var tvungen att gå igenom det för att komma till toaletten. Så om jag vaknade på natten var jag tvungen att tända över allt när jag skulle på toaletten. Jag vet inte då vad det var som gjorde att jag var så otroligt rädd för det fanns egentligen ingenting där och jag tror inte att jag har blivit skrämd.
Den här bilden har jag lånat från SvenskaKyrkan
På gymnasiet fortsatte det här och jag minns så väl rädslan i kroppen jag hade varje kväll när jag skulle gå och lägga mig. Jag bodde på internat, husen var väldigt gamla och man kunde höra ljud lite varstans ifrån.

Ett år bodde jag i ett rum bakom köket, nästan helt ensam.. När jag skulle gå och lägga mig var det tänt i rummet och jag hade alltid musik på (en skiva stod på repet hela dagarna), jag började med att stänga och låsa min dörr. Tände en sänglampa. Stängde av musiken. Släckte i taket. La mig i sängen. La mig till rätta. Släckte lampan och låg sedan blixtstilla. Skulle någon knacka på min dörr innan jag somnat och efter att jag hade låst dörren innan läggdags hade jag "dött" av skräck, men ändå öppnad.

En annan rädsla är att någon ska dyka upp i mitt fönster när det är mörkt ute. Antingen att personen bara står i fönstret och stirrar eller också knackar på fönstret. Det skulle än idag göra mig vettskrämd. (Det kanske inte är något som man ska säga eftersom att det finns så många som gillar att skrämma en..)

Vad är du rädd för?

24 mars 2014

Ensam är du stark... eller!?

Som många av mina vänner vet är planering en stor del som styr mitt liv. Jag planerar mina dagar, planerar in i min kalender tills den blir helt fullbokad och jag måste tacka nej till spontana saker som jag verkligen vill göra bara för att jag månader eller veckor innan redan planerat in något just den dagen.

Jag tror att det här beteendet började då jag inte ville vara ensam. Vem vill vara det egentligen? Jag kände mig väldigt ensam så fort jag inte visste att jag skulle umgås med någon, inte skulle göra något, det räckte inte med att bara göra något på förmiddagen. Utan jag var tvungen att ha hela dagen planerad för att jag inte skulle känna mig ensam. Under det senaste året har detta blivit mycket bättre, jag har kunnat sitta hemma en fredag eller lördag utan att göra särskilt mycket, men samtidigt må bra av det. Men skulle det mot all förmodan ske två helger i rad hade jag blivit galen eller så hade det börjat krypa i kroppen på mig.

Så när jag träffade min otroligt fina pojkvän har detta fortsatt av ren vana och rädsla att jag en dag ska känna mig ensam igen, jag har varit tvungen att bevisa för mig själv att jag faktiskt inte är ensam. Att under en tid i mitt liv valt bort mina vänner och istället blivit ensam är jag livrädd för att det ska hända igen. Men jag vet att jag nu inte kommer bli tvungen att välja, det som förut vart två läger är nu ett enat läger.
Jag gillar att ha saker att göra, jag gillar att planera in saker för då vet jag att det blir av, men när jag märker att det inte finns en ända ledig dag att bara ta det lugnt på och kanske ta dagen som den kommer tillsammans med min fina börjar jag undra om det inte är dags att ta det lite lugnt.

Den här helgen hade jag planerat in i min kalender att jag inte skulle göra någonting annat än att umgås med honom. Bara vi två, äta frukost utan stress, inte sätta klockan, bara göra det som vi kände att vi hade lust med där och då. Vi fick en fin helg tillsammans och jag tror att vi båda var väldigt nöjda med en oplanerad dag och att klockan inte ringde vid 10 på morgonen. (Även om jag var uppe innan den tiden, men jag vart inte väckt vilket var det som de viktiga denna morgon.)

Tillsammans med dig kommer jag aldrig att känna mig ensam! <3

19 mars 2014

Från soffpotatis till träningsvilja

Efter att ha varit sjuk i tre veckor har jag nu äntligen börjat träna igen. Det gör ont i hela min kropp, på ställen jag inte haft träningsvärk på på lång tid. Tack Emma för ett dundrande pass i måndags som gav mig den träningsvärk jag har längtat efter så länge.
Körde även ett konditions och styrke pass i går. Det känns otroligt bra och det är så skönt att komma iväg å träna lite. Jag slipper tänka, hjärnan stängs av och jag fokuserar bara på att orka och vad jag ser framför mig.

För lite mer än ett år sedan hade jag aldrig trott att jag skulle tycka om att träna, att jag skulle ta mig iväg för att träna nästan varje dag, att jag skulle bli besviken och lite putt för att folk säger åt mig att ta en vilodag även om jag vet att det behövs. I går kollade jag för skojs skull hur min kropp har förändrats sedan jag började träna vid XtremeFit och den har gjort en jävla resa. Båda i utseendet och välmåendet.
Mitt mål när jag började var att gå ner i vikt. Jag gick ner tio kilo. Nu är mitt mål att få lite synliga muskler. Magen och armarna är det som har största fokus, men även konditionen är ett mål att få upp. Under våren ska jag ta mig igenom två stycken femkilometers lopp och mitt mål är att jag ska ta mig runt utan att stanna. För mig har det aldrig hänt, så om jag gör det i år kommer det vara en jävla morot för att fortsätta.

Tack alla ni som har stöttat mig, varit med mig, peppat mig, tränat med mig! Utan er hade jag aldrig kunnat komma hit. Allt går bara man vill, men man måste någonstans känna det själv och inte känna sig tvingad.

20 januari 2014

Att gå miste om tiden

Att ta vara på den tid som finns kvar är nog ett av de svåraste som finns. Under lång tid har jag känt att jag måste få veta så mycket om ditt liv, men jag har aldrig vågat fråga dig. Många gånger har jag känt att det snart är försent att fråga dig, men ändå kommer jag inte till skott.
Hela tiden känts som att du inte alls kommer att lämna oss nu, inte den här gången så jag har ju hur lång tid på mig som helst att ställa mina frågor.

Men jag vet inte längre. Jag har en känsla av att du kommer lämna oss under året och samtidigt finns känslan där att du inte kommer göra det. Jag har känt det så många gånger förut att nu är det dags. Att flera gånger förbereda sig på slutet snart är här gör att man tillslut ledsnar eller till och med inte tror på det, vågar inte känna det. Att inte känna det är nog det enklaste att göra.
Men samtidigt, vill man inte känna? Jag tänker mig att om man väljer att inte känna (som jag har gjort under så många år) kommer chocken. Chocken som slår ut din mänsklighet under en längre period.

Jag tänker ofta på hur jag kommer att reagera. Vad jag kommer att känna och vad jag kommer att göra den dagen det väl händer. Att jag inte kommer att känna någonting, fortsätta dagen som den är, gå till jobbet, ha humöret uppe och allt det där som jag gör idag en vanlig dag.
Vem ska jag ringa först? Vem vill jag träffa? Kommer jag stänga in mig. Kommer jag låta mig själv känna den där smärtan som jag är så otroligt rädd för? Kan inte allt bara vara en dröm som jag får vanka upp ur? En lång dröm som bara försvinner?

Att jag under de senaste månaderna inte velat träffa dig, prata med dig får mig att skämmas. Det är bara fegt att gömma sig, inte ta vara på den tiden som finns, tiden är inte slut ännu. Jag måste vara stark du kan inte rå för att du mår som du gör.

Det jag ska försöka göra nu är att ta vara på den tiden som finns. Den kan vara lång och den kan också vara otroligt kort. Man ska aldrig leka med tiden, speciellt när man vet att den är begränsad.
Jag älskar dig!

Follow FlisanBerglund