21 mars 2019

Första fosterrörelsen

I söndags kände vi de första fosterrörelserna från parasiten. Det var helt magiskt!

Jag kände först som ett bubblande i magen och funderade över om det här kan vara parasiten (som vi kallar vår bebis i magen 😍) eller är det bara gaser? Det var som en liten bubbla som snurrade runt där inne och buffade. Jag bad Adam lägga handen på och sa att jag trodde det kunde vara vår lilla parasit som rörde runt där inne. Efter ett kände även han som små små buffar. Så underbart och härligt att få känna lite rörelser.
Vi är nu i vecka 23 (22+1) och min moderkaka ligger i framvägg/framkant (vet inte vad de rätta uttrycket är) och därav har det tagit lite längre in i graviditeten för oss innan vi känt någonting. Jag har längtat så efter att få känna rörelser från den lille och var helt lugn med att det kan komma senare så jag var inte orolig när jag inte känt något och många många andra känt lång tidigare.

Efter i söndags har jag inte känt av parasiten så mkt, mer otydligt nu men det kommer ibland som någon bubbla och buffar till i nedre delen av magen och jag tror att det är parasiten❤️

5 december 2017

Tiden går

När jag gick in på bloggen igen efter ca 1 år hittade jag nedan text i ett utkast. Dessa tankar kan ibland dyka upp och jag försöker då tänka att jag ska berätta hur jag mådde och hur den där gubben var.


"Såhär två år senare har jag svårt att se/tänka/känna hur jag egentligen mådde under alla de år som min pappa var sjuk. De känslor som fanns inom mig. Att i flera år gå runt och oroa mig för att min pappa ska dö och ju närmare slutet det blev desto jobbigare blev det.

Idag är det svårt att förstå hur det kändes, att ens fatta att de känslor som fanns då var på riktigt och att jag har mått så dåligt som jag då gjorde utan att egentligen riktigt förstå det själv. Det är så otroligt skön att i dag känna hur bra jag mår, även om det ibland är lite skrämmande att tänka tillbaka och inte riktigt förstå att det var jag och mina känslor... den vardagen (med den oron) som jag hade i så många år tog slut..

Idag slog de mig att personer som jag lär känna nu aldrig kommer ha träffat min pappa, inte känt honom och det känns väldigt konstigt. Att inte ngn kan förstå hur han var den där underbara gnällgubben :)

Om jag skulle fråga mina vänner idag om hur de uppfattade hur jag mådde tror jag att det skulle kunna vara en blandning, men många tror jag skulle säga att jag mådde bra. Jag tror att jag är ganska duktig på att visa utåt att jag mår bra, men att jag inuti mig inte mår så bra. I det här fallet lurade jag nog även mig själv.

Hur ska jag kunna förklara för någon hur det kändes?"


Pappa 💕

27 november 2017

Från storstadstjej till lantis!


Ända sedan jag var liten har jag drömt om att bo på landet med massa djur runt om kring mig. Allt från kanin och hund till kossor och får. Det är fortfarande en dröm som jag har, att ha alla dessa djur omkring mig. För lite mer än ett år sedan hoppade jag in i baksätet på en raggarbil och där satt han. Jag kommer ihåg hur jag tittade på honom och tänkte "jäklar vilken snygg kille han ska jag hångla med ikväll". Det blev inget den kvällen, men idag bor vi tillsammans i ett fint litet torp på landet.

Att flytta flera mil från Stockholm och ut på landet var inga konstigheter för mig. De senaste åren har jag funderat mer och mer på att flytta från Stockholm, men jag har aldrig vetat vart jag vill flytta eller om jag är helt redo att flytta alldeles själv. När vi började prata om vart vi skulle bo var det inga konstigheter för mig att vi skulle bo hos honom, 40 mil från Stockholm och ute på landet. Samtidigt var det väldigt viktigt för mig att veta att han skulle kunna flytta till Stockholm, så att det inte bara hängde på mig vart vi skulle bo.

Nu bor vi tillsammans i hans lilla torp och jag trivs så himla bra. Det är ett mysigt och fint hus med stor tomt. Trivs som fisken i vattnet som man brukar säga 🐠

Innan jag flyttade trodde jag att det skulle kännas jobbigt och tufft att flytta till en helt ny stad. Flytta från tryggheten och en stad som jag känner och kan väldigt bra. Att saknaden efter mina vänner skulle vara riktig jobbig. Nu en månad senare trivs jag och mår så himla bra. Jag saknar mina vänner, men jag vet också att dem inte försvinner, utan de finns där bara ett samtal bort eller ett mess bort 😇 Det är något av det fantastiska i vår tid, att du snabbt och enkelt kan få tag på någon som du saknar eller bara vill prata med.
Tjoflöjt! Att flytta till landet är verkligen det rätta!




15 november 2017

Skoltrött och får "lida" för det längre fram



När jag gick på gymnasiet var läxor och att sköta skolan inte min starka sida. Det resulterade dock i att jag fick IG i vissa ämnen. Nu lite mer än 10 år senare känner jag att det är dags att ta tag i det och plugga upp dessa ämnen. I det här inlägget vill jag dela med mig av en uppgift som jag har haft. Det är en kort novell som jag har skrivit och som jag fick bra bedömning på.


Tänk om han skulle få reda på det!

Anna brukar bära med sig sin dagbok överallt. Plötsligt blir hon alldeles kall i kroppen. Hon kommer på att hon har glömt dagboken vid skåpet. Hon rusar dit för att hämta den, men när hon kommer fram till skåpet är den borta och hon grips av panik.
  - Vart kan den ha tagit vägen? Har någon tagit den, tänker Anna.
På dagbokens pärm står det klart och tydligen “Anna Kronbergs hemliga dagbok”. Tänk om någon elev har tagit den. De skulle veta exakt vems den är och få insyn till hennes inre tankar och känslor. Att hon är kär i skolans populäraste och snyggaste kille, Mattias. Mattias går två klasser över Anna och hon är inte ensam om att tycka om honom, men hon vågar inte säga någonting till någon om hur hon känner för den populäraste killen i skolan. Tänk så pinsamt det skulle vara om han fick redan på det.
  Anna tillhör inte det populära gänget i skolan. Hon är en person som man inte lägger märke till, en i mängden med några få kompisar. Hon har brunt, rakt hår i en kort pagefrisyr och glasögon. Jeans och t-shirt är det som hon älskar att ha på sig och helst en t-shirt med något gulligt tryck på.
  Hjärtat dunkade hårt i bröstet när hon står vid sitt skåp och funderade på vart hennes dagbok kunde ha tagit vägen. Kan det vara någon som har tagit den eller har städaren kanske hittat den och lämnat in den till vaktmästaren. Många tankar for genom hennes huvud om vad som kan ha hänt med hennes dagbok.
  - Tänk om det är någon som har tagit min dagbok, säger Anna låg till sig själv med panik i rösten.
  Tänk om någon skulle läsa ur dagboken och få reda på hur hon känner för Mattias. Hur hon beskriver honom som person och hur hon fantiserar om dem två tillsammans.
  Annas största önskan är att få vara tillsammans med Mattias. Gå hand i hand med honom genom skolans korridorer och att få alla avundsjuka blickar vända mot dem. Tänk om alla skulle fundera på hur det kan komma sig att just hon, den tråkiga tjejen i 7B fick Mattias, den populära och snygga killen i skolan.
  I dagboken skriver hon mycket om Mattias. Hur han ser ut. Hur han tar kontakt med henne. Hur hon hoppas på att han ska röra vid henne. En tidig morgon när Anna kommer till skolan ser hon Mattias lite längre bort på sin cykel. Han cyklar mot henne och hon tycker att han tittar på henne. Osäkerheten sprider sig i kroppen på henne och hon funderar på om det verkligen kan vara henne som han tittar på och ler mot. Hon vrider sig om flera gånger för att se om det är någon bakom henne, men hon ser ingen. Det kan ju inte vara henne som han tittar på och ler mot. Plötsligt svichar han förbi henne där hon står helt tagen av det om just har skett och hon kommer tillbaka till verkligheten igen.
  Anna tar snabba och stora steg mot vaktmästarens rum som ligger i en annan korridor mot den som hon har sitt skåp i. På golvet framför henne ser hon ett klistermärke av en häst, en enhörning och det är inte vilken enhörning som helst. Det är hennes favoritenhörning som hon har i sin dagbok och hur har den hamnat där. Paniken sprider sig i kroppen på henne och den blir bara större och större. Skräcken över att någon ska ha tagit hennes dagbok och läst allt som hon har skrivit i den gör sig påmind. Tänk om någon läser dagboken just nu och ännu värre, tänk om Mattias läser ur den.
  Anna sätter sig ner på huk och plockar upp klistermärket. Hon håller det mot hjärtat och tar några djupa andetag. Medan hon sitter där på huk går det förbi två killar och busvisslar och tittar på henne. Hon blir rädd och tänker att de har läst ur hennes dagbok. Tänk om, tänk om de där killarna har läst hennes dagbok och nu retar henne för vad hon känner för Mattias. Det hade varit rena mardrömmen om det är så.
  Efter några sekunder ställer Anna sig upp och går vidare mot vaktmästarens rum. Hon går förbi ett öppet klassrum och sneglar in och får ögonkontakt med Mattias. Han fäster henne med blicken det känns som att de tittar på varandra i en evighet. Anna känner hur hon blir alldeles yr och varm i kroppen. Han är verkligen snygg.
  - Hej! säger Mattias.
  - Hej! stammar Anna och slår ner blicken och stegar snabbt vidare.
Plötsligt hör Anna fotsteg bakom sig och hon blir väldigt nervös och vågar inte titta bakom. Hon fortsätter mot sitt mål, vaktmästarens rum. Tänk om det är han, tänk om det är Mattias som går efter henne. Hon skyndar på stegen och efter en liten stund ropar någon.
 - Anna, stanna Anna. Vänta på mig! ropar Mattias bakom henne.
Anna grips av panik och stannar helt tvärt. Hon står bara där, stel som en pinne och väntar, väntar på att Mattias ska komma i kapp henne. Miljoner av tankar går runt i hennes huvud. Varför ropar han på mig? Har han läst min dagbok och vill nu reta mig för vad jag känner för honom? När Mattias kommer fram till henne lägger han en hand på hennes axel och hon hoppar till. Han rycker snabbt tillbaka handen och säger:
  - Förlåt!
  - Det gör ingenting. Jag var inte beredd. stammar Anna.
Mattias tittar på henne, vilket gör Anna väldigt nervös. Anna börjar skrapa lite med foten, samtidigt som hon vrider och vänder på sig. Hon vet inte riktigt vart hon ska ta vägen. Här står hon i sina jeans och en av sina fulaste t-shirts mitt emot den snyggaste killen i skolan.  Killen hon har varit kär i sedan lågstadiet. Hon vet inte riktigt vart hon ska ta vägen i hans närvaro. Efter några sekunder, men som för henne verkar som flera minuter.
  - Är det här din? säger Mattias och visar upp en bok.
Hennes dagbok. Nu vill hon bara sjunka genom golvet, försvinna och springa därifrån, men hon står som förstenad och bara stirrar på honom och på dagboken som han håller i sin hand.
  - Ja. säger Anna och blir alldeles varm om kinderna.
  - Jag har inte läst den. Jag hittade den borta vid skåpen och stoppade direkt ner den i min ryggsäck så att ingen annan skulle hitta den och läsa i den.
  - Tack! säger Anna med en lättnad i rösten.
  - Hej då! säger Mattias och går vidare.
Anna står länge kvar och bara tittar efter Mattias som försvinner bort i korridoren. Efter några minuter öppnar hon dagbok för att lägga in klistermärket på sin plats. När hon öppnar första sidan trillar det ner en lapp på golvet.
  - Den där lappen känner jag inte igen, viskar hon till sig själv och böjer sig ner för att plocka upp den. På framsidan av lappen är det ett hjärta ritat och när hon viker upp lappen står det “Jag tycker om dig också! /Mattias”. Anna läser det som står på lappen om och om igen, men kan inte riktigt förstå att det som står på lappen är riktat till henne.

Hoppas ni gillade den! Nu hoppas jag bara på att jag får godkänt i kursen och kan ta tag i nästa kurs.

5 juli 2016

Älska din kropp

Jag tror att det är någonting som vi alla vill göra och försöker göra. Isället för att se den fantastiskt skapade kropp som du har och acceptera den försöker vi att ändra på den så att den istället passar alla andra.
För visst är det så. När min kropp ser ut som alla vill att den ska se ut, (smal, platt mage, helst muskulös), så som samhället vill få din kropp att se ut - Då kommer jag vara nöjd med den och inte skämmas. Men så är det inte, när du är där du tror att du vill vara vill du bara ha mer (eller mindre av den...).

Varje år kommer sommar- och bikini ångesten till mig;
 - Åh nej nu måste jag träna och sluta äta skit så att min kropp blir snygg i den där bikinin!
Jag är så less på att känna och ens behöva tänka på det. Jag vill så gärna inte göra det, men jag kan inte rå för att jag gör det. Hela tiden tänker jag på vad NI ska tycka om min kropp.

Varför? Vad spelar det egentligen för roll? INGEN. Men i det samhälle vi lever i så är det inte "fint" att vara lite tjock eller ens ha mage. (Ordet TJOCK är så himla negativt laddat och jag hoppas att det en dag kommer en ändring på det!) Vilket är helt naturligt. Jag skäms för att jag själv ibland kan tänka; Oj hon kanske inte skulle ha den där tröjan på sig. SKÄMS på mig! 
Det är ju helt sinnes sjuk vad andra påverkar en helt undermedvetet.. 
Jag blir så fascinerad och avundsjuk på de människor som älskar och accepterar sin kropp som den är,
Jag försöker verkligen, men det är inte lätt att på riktigt älska och acceptera sin kropp för hur den är och ser ut. Jag borde vara överlycklig att jag har en fungerande och frisk kropp. Så skärpning nu!

Jag ska öva och öva ända tills jag älskar min kropp som den är. KÄMPA!

20 mars 2016

Historien om en flicka som också kan må dålilgt

Jag hittade en historia som jag skrev under gymnasietiden, det kan ha varit år 2003 som jag skrev detta. Historien var till en person som betydde mycket för mig, en person som försökte komma mig nära, hjälpa mig, men som jag då inte visste hur jag skulle tillåta det.

Här är den ocensurerade historien:

Det finns en flicka som också mår dåligt som alla andra. Hon mår dåligt på grund av en hel drös med grejer. Hon har svårt att formulera allt..det har inte ens nått fram till henne.. men hon vet att det är något som finns inuti henne, långt in, sm vill komma fram. Hon ser lite svagt vad det kan vara, en skymt, men det når inte fram till henne. Det hon vet är att en i hennes närhet är mycket svårt sjuk och snart kommer att dö. Det finns ingen i hela världen som betyder så mycket för henne som denna person.
Hon hade en vän en gång i tiden. Vännen gick på hennes skola. Hon hade ingen som henne. Under sommarlovet så hände det något. Hon var en stygg flicka. Vännen kände sig mycket sviken. Det förstår flickan. Hon gjorde fel. Det har hon förstått, försent.. Men hon et inte hur hon ska göra för att få tillbaka sin vän. Hon har en riktigt vän, dom träffas inte alls ofta, men folk tror att hon har mycket kompisar och har det jätte bra. Hon har massa kompisar, men dom flest är bara ytliga. Dom finns inte längre när man går ur skolan. Dom kallas tyvärr bara för "skolkompisar", även om hon inte vill det.

Denna flicka framstår som en glad person. Hon har lagt bort det som kallas problem, långt bort. Men det kommer fram när något nytt händer och bygger på det gamla. Det finns folk som vill veta varför hon mår dåligt och då försöker flickan gräva fram det, men det är vårt för henne. Hon hade den där så kallade muren framför sig.

Hon har inget förtroende för vuxna människor. Hon skulle vilja säga saker till sina föräldrar, men hon tycker att det är pinsamt och att dom inte ska bry sig! Hon tror inte att någon bryr sig, men på samma gång et hon att det finns folk som gör det.

Hon har en bok hon skriver ner en massa saker i, men där kan hon inte heller formulera saker eller skriva ner det hon känner. För hon vet inte hur hon känner. Hon har ingen tid att sätta sig ner och tänka igenom sitt liv. Vad hon håller på med, vad hon känner Det kommer inte fram när hon vill.

När personen i hennes närhet för vill hon i alla fall att det ska hände när hon fortfarande går i skolan. För där finns det en person som hon känner bryr sig om henne.
Flickan säger att hon mår bra, men tro inte alltid på denna flickas ord. Det finns saker denna flicka vill göra, men hon för det inte. Hon et inte varför, hon får ångest för det.

Nästa gång hon har en läxa att göra säger hon: Nu ska jag plugga! Men när hon har tid för det så gör hon det inte ändå. Hon fattar inte varför. På något sätt får hon inte den r hon behöver. Hon behöver varna ner.

SLUT!

9 mars 2016

Känslor skrämmer mig

I hela mitt liv har jag drömt om kärleken, om att få bli älskad för den jag är.

Många säger till mig att den rätta dyker upp när man minst anar det, men hur ska jag göra för att minst ana det då och varför känner jag så starkt för att hitta någon?
Jag ser inte mig själv som en person som inte kan klara mig själv. Jag trivs väldigt bra ensam, men jag vill inte leva resten av mitt liv ensam. Men mest av allt vill jag inte leva mitt liv i ett känslokallt och känslolöst förhållande.

I min familj har vi aldrig visat känslor eller berättat för varandra vad vi tycker eller känner. De känslor man har haft är något som man ska hålla för sig själv. Jag vill inte leva så, jag kan inte leva så. När jag känner måste jag få berätta för någon och denna någon ska då vara intresserad av att höra vad just jag känner. Jag tror att detta är en av grunderna till att jag i större delen av mitt liv har velat finna kärleken, få känna den där starka känslan av att någon älskar just mig och är intresserad av att lyssna på just det jag har att säga.

Ända sedan jag var liten har jag haft det väldigt lätt för att bli kär i någon och tror då att det är den personen jag vill leva med. Så fort någon visar lite extra ömhet eller bara är extra snäll mot mig kan jag tro att den personen kan vara intresserad av mig och jag blir nästan lite småförälskad. Det kan vara så frustrerande att minsta lilla vink av vänlighet ska uppge en känsla av kärlek hos mig. Jag tror att de starka känslorna kommer väldigt snabbt för att jag så gärna vill, jag vill vara älskad. Vem vill inte de?

Jag är en person som behöver bli älskad, behöver få komplimanger och verkligen få känna att JAG är den person som är just den rätta för honom. Det ska inte spela någon roll om jag ser ut si eller så, inte heller att jag gör ditten eller datten. Jag är inte perfekt, jag har mina brister och personen jag träffar ska tycker om mig för den jag är.

Jag är väldigt försiktig med att visa mina känslor samtidigt som jag kan vara väldigt öppen och vill berätta för alla vem jag är. Men jag är så rädd att den jag berättar det för inte ska tycka om mig på samma sätt längre. Jag vet inte hur man gör för att bara visa lite av sin personlighet eller spela något spel för att få en annan person på fall. Jag orkar inte heller med något spel. För mig är det ganska svart eller vitt. Antingen är du intresserad eller så är du det inte och är du intresserad, ja då visar du det.

Min största rädsla är att jag ska öppna mig för någon, visa vem jag är, berätta vad jag har varit med om och sedan bli hånad eller dömd. Att någon skrattar, stönar eller suckar över vad jag berättar, att det jag säger bara är en skitgrej eller att det inte betyder något.

Jag tror väldigt ofta att om jag berättar vem jag verkligen är, hur jag faktiskt känner och vad jag vill så kommer personen jag berättar det för att vända mig ryggen och gå sin väg och till och med kunna vända det jag har sagt emot mig. Att ta bort skyddet som finns runt känslorna och blotta mig själv är det läskigaste och svåraste som finns!

Follow FlisanBerglund